Det hände så långsamt att jag accepterade det utan motstånd. Tristessen, handlingsförlamningen, nedstämdheten, meningslösheten. Att besitta all tid i världen vaggade mig mot den utmattades slutmål: likgiltighet.
Det som skulle vara en nystart – att lämna jobbet i Karlstad, Stockholmsflytten, äventyret – blev en resignation. Morgon efter morgon vaknade jag till en enda insikt, till ett sorl i moll.
”I dag är inte dagen då något förändras.”
Och jag köpte det. Jag svalde det som en man utan riktning, mening eller uppgift. En man utan ord när orden behövdes som mest.
Var det här allt? Det här var allt. Livet var inte mer; livet är inte mer.
Och jag köpte det. Till slut kunde jag inte sluta ögonen utan att snudda vid den förbjudna tanken: ”Tänk vad skönt det vore att aldrig vakna igen …”
Ändå vaknade jag, morgon efter morgon. Och där är jag nu. Trött och håglös. På botten. En poänglös kompromiss med den medelmåttighet jag fruktat mest.
Som jag ser det har jag bara två alternativ. Jag kan resignera eller börja om, kravla uppåt tills jag står på nytt; tills jag tagit tillbaka mitt utrymme i livet, kärleken och karriären.
Det här är jag som väljer det senare.
Hej igen. I dag tänker jag sluta tycka synd om mig själv. Vad som händer i morgon återstår att se.